Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man får passa sej, om man inte ska’ bli
nerspottad, när smockorna flyga genom luften.
Var de’ inte här om dan en fuling, som prydde
min rockärm med en glänsande, brunfärgad
ordensstjerna! Jag upplyste bespottaren om, att jag
inte var ett amerikanskt spottämbar, utan att jag
var Jan Olson från Kil.
Han måtte ha trott, hva’ jag sa’, för han såg
lite flater ut.
Emellertid är’e synn om folket, att dom ska’
vara så full af spott, så att de’ hoppar ur dom på
de’ dera viset. Jag har mycke fundra öfver
orsaken till fenomenet, men förgäfves. Ännu i denna
stund kan jag inte förstå, hur det kommer till, att
amerikanska folket har så mycket munvatten.
Det beror väl på klimatet, kan jag tro.
Nu känner jag mej som en gammal amerikanare.
Jag har ju vari’ hela fyra månar i gråseri
här i landet, så att nu känner jag alla engelska
namn på varorna. Och så spikar jag en hel
mängd inglisch, fast det är lite uppblandadt,
förstås, med modersmålet; men det kan ju ingen
hjelpa. Det är inte så godt att skilja åt språkena
och tala rent det ena och andra språket.
Engelskan känner jag inte så mycke, så den
får jag lof att fylla upp me’ svenska, när jag talar
till amerikanare. Man kan ju inte ta till andra
ord, än dom man känner.
“Man tager, hvad man hafver.”
Det är bäst å vara mosker å ramla på, så gör
man sej allti förstådd på någe vis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
