Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjättras af några bojor, inte ens af en indianflickas röda
armar eller värdigheten af indianmessias. Vill man
bli något stort, så får man inte låta sig ledas af
händelserna, utan man får lof att vara bestämder
af sej och säga: “här ska’ skåpet stå!” Såsom
också ett gudomligt ordspråk säger: “Om skalkar
locka dig, så följ icke!”
Nu får jag lof att tala om för er en sak, som
jag inte förut har berättat. Det förhåller sig på
det sättet, att jag är en fånge här bland siouxarne,
trots det att jag går fri och åtnjater ett så
stort anseende.
Jag är fånge så till vida, som jag icke tillåtes
att lemna indianlandet. Öfverallt hvart jag reser,
så följa mig ett par indianer. De äro mycket
höfliga och tillbakadragna. Men ifall jag skulle
tänka på att gifva hästen sporrarne och fly bort
härifrån till de civiliserade trakter, hvarifrån jag
kom, så äro de genast tillreds att med våld hindra
mig derifrån. Indianerna visa, att de ha bissnesstagena
i sig. När dom har fått en gobit, så
vill dom inte mista den. Och det är ju ingenting
att undra på.
Men i alla fall så är det just som lite tråkigt
att vara på detta hära viset hållen som en fånge.
Jag gick ett par månader och trodde, att jag var
den friaste menniska under solen, och att jag
kunde säja goodbye till siouxarne, när jag ville.
Men annat skulle jag få se på. När som att jag
efter många invändningar och mycken klagolåt
från indianernas sida ändtligen gjorde allvar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
