Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gammal gumma, som hette Solögat och
som alltid hade hyllat sej till mej, för att jag en
gång gaf henne en liten kritpipa, utvalde jag till
min sjuksköterska. Det mesta hon fick göra, så
var det att fösa ut folket, när dom kom in för
att titta på mej.
I synnerhet var flickorna angelägna och ville
veta, hur det gick med mej. Jag sa’, att det gick
alldeles utmärkt. Snart blef jag dock trött på alla
besöken och helsade till folket, att om de inte
lemnade mig i fred, så komme jag att begifva
mig till “de sälla jagtmarkerna.” Det hade
verkan.
För att det skulle gå kungligt till, så bad jag
tolken, att han skulle på en offentlig plats slå upp
bulletiner om mitt helsotillstånd. Ja sa’ åt’n, att
han på en brädlapp skulle rita med svart kol
ordet “bättre”, och den der lappen skulle han
spika opp på ett träd för hvarje timslag och låta’n
sitta i fem minuter hvarje gång.
Well, jag låg der jag och gona’ mej i två dar
och läste “Lifknektens berättelser” och gurgla
mej i halsen och ymsa’ omslag och höll mej varm
mellan buffelfällarne.
När två dygn hade gått, så var jag klarerad
från förkylningen, och då klädde jag mej och gick
ut och stälde mig vid trädet, der bulletinen
brukade uppspikas. Att menskligheten då blef glad,
behöfver jag inte särskildt nämna. De godhjertade
menniskorna stekte en oxe och gaf mej, men
då sa’ jag, som sanningen var, att jag behöfde inte
alldeles så stor portion för att återhemta krafterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
