Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Not at all. Just feel at home, mr Olson,”
sa’ hon.
Well, jag morska’ mej, jag, så godt jag
kunde, och svarte i min enfald på alla frågor som
stäldes till mig. En glad och vacker fru från
Minneapolis bad mej hålla ett tal, och det hade
jag ingenting emot, för ifall jag är någonting här
i verlden, så är jag talsjuk. Det ligger nu i
blodet, förstås, så det kan jag inte hjelpa. Well, jag
talte, jag, och sa’ ungefär på det här viset:
“Mina ärade damer! Jag känner mej möcke
lyckelig att i denna stund stå i eder krets.
Qvinnan är den bästa menskliga varelse som fins. Det
tycker alla karar, och det är väl dom ändå, som
har vettet. Och af alla qvinnor är prestfruarna
de bästa, för dom är gosinta och barmhertiga mot
fattiga stackare, som knackar på deras dörrar.
Jag har helsat på hos patronsfruar och länsmansfruar;
men det säger jag, att tacka vet jag prestfruarna!
Jag vet, att ni har ett ganska ansträngande
arbete i era församlingar, för ni få vara hva’
man i Sverige kallar komministrar eller hjelpprester.
Och det är nog otacksamt ibland, ty jag känner
allmogen och vet, att somliga af dem är mycke
envetna och omöjliga. Men friskt mod, snälla,
högtärade prestinnor! Eran lön ska’ inte uteblifva,
om ni också allri få se den i det här lifvet.
Och nu får jag tacka er för det goa, fina
sällskapet! Tusen tack!”
Så der talte jag, och fruarna tackade mig
och skakade hand med mig, så det var väl inte
så dumt, hva’ jag sa’. Och jag, jag kände mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
