Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tro vad ni vill! Med 6 teckningar av Jenny Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men jag får honom nog aldrig, sade
Rita och började gråta, ty Fridolin kan bara
sjunga och spela och vakta får, och far vill
aldrig ge mig lill någon annan än den, som
skjuter bassebjörnen, och den björnen kan
Fridolin aldrig träffa!
Det gjorde så förskräckligt ont i Kristoffer
att se Rita gråta, och från den dagen började
han bli tystare än förr, och han var icke
heller så ivrig att jaga längre.
— Vad går du och tänker på? frågade
jägaren. Jag är rädd, att du en vacker dag
försvinner lika hastigt, som du kom!
— Ja, vem kan veta det? svarade Kristoffer.
En och annan gång under sommarens lopp
hände det, att Fridolin kom över på besök
hos björnjägaren. Han var en vacker yngling,
smärt och solbränd med långt svart hår. Han
kunde spela så vackert på flöjt, ibland på två
på en gång, och han kunde sjunga som en
lärka och hoppa och dansa som en stenget.
Men hans bössa hängde över axeln och
dinglade, som om den snarare vore en gitarr
än ett vapen, och björnjägaren såg på honom
med buttra miner.
— Han är ju lika hjälplös som ett av hans
egna får, mumlade han i skägget.
Men dess mildare såg Rita på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
