Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörande den reguliära armén. Det hela var en fälla.
De upproriska funno att deras kulsprutor voro
sönderskruvade och att patronerna från de erövrade
ammunitionsförråden icke passade till deras gevär. De
hissade den vita flaggan och gåvo sig, men detta
ignorerades fullständigt. Ingen enda fick behålla livet.
Alla sextusen dödades. Vanliga bomber och granater
slungades in på dem från något avstånd, och när de i
sin förtvivlan försökte angripa de omgivande
trupplinjerna, mejades de ned medelst kulsprutor. Jag
talade med ett ögonvittne som förklarade, att ingen
av milisen kom kulsprutorna närmare än på
hundrafemtio yards avstånd. Marken var täckt av de
fallnas kroppar, och till sist gjorde kavalleriet en tur
över platsen för att med revolvrar, sablar och
nedtrampande av hästhovar fullborda värvet.
Samtidigt med agrarernas utrotande kom
arbetarupproren vid kolgruvorna. Det var det organiserade
arbetets sista försök. Tre fjärdedels million
gruvarbetare strejkade. Men de voro för spridda över
landet för att kunna dra fördel av sin styrka. De blevo
avskilda inom sina egna distrikt och tuktade till
undergivenhet. Detta var den första stora slavdriften.
Pocock[1] vann därvidlag sina första sporrar som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
