- Project Runeberg -  Järnhälen /
266

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. I skuggan från sonoma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

plats i världen där Järnhälens spioner kunde drömma
om att leta efter mig — och efter Ernest sedan han
hade kommit dit — var väl Wicksons rådjurspark.

Vi bundo våra hästar bland rödträden vid dammen.
Från ett gömställe bakom en ihålig, rutten trädstam
tog mina ledsagare fram åtskilliga saker — en säck
mjöl, alla möjliga slags konserver i blecklådor,
kökskärl, filtar, en presenning, böcker och skrivmaterial,
en stor packe brev, ett tjugufemliters fotogenkärl
och sist och viktigast en bunt grova och starka rep.
Dessa förnödenheter voro så rikligt tilltagna, att det
skulle behövas många turer fram och tillbaka för att
forsla dem till min tillflyktsort.

Men denna låg mycket nära. Jag tog repbunten
på armen och gick före över en glänta, där vildvin
och buskar frodades mellan två skogbeväxta höjder.
Gläntan tog plötsligt slut vid den branta stranden av
en ström. Det var en liten ström som aldrig torkade
ut ens under de hetaste somrar. På bägge sidor
reste sig höga skogbeväxta åsar och höjder, som
föreföllo ditslungade av någon mäktig titan. De tycktes
icke ha någon klippgrund. De reste sig hundratals
fot från basen och utgjordes av röd vulkanisk jord,
Sonomas berömda vinjord. Genom dessa höjder hade
den lilla strömmen skurit sin djupa och branta
kanal.

Det var rätt besvärligt att klättra utför branten ned
till strömmens brädd, och vi följde den nedåt ungefär
hundra fot. Så kommo vi till den stora hålan. På
förhand kunde ingen ha en aning om dess tillvaro,
och det var icke heller någon håla i ordets vanliga
bemärkelse. Man måste krypa igenom tätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:27:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jarnhalen/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free