Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. En försvunnen olgark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi voro icke heller uteslutande hänvisade till
tillflykten. Ofta om nätterna redo vi ut över bergen för
att få motion, och vi redo på Wicksons hästar. Om
han visste, hur många revolutionister hans hästar ha
burit på ryggen! Vi hade till och med små picknicker
på ensliga ställen som vi kände till. Där tillbragte vi
då hela dagar, begåvo oss dit före dagningen och
återvände sedan det hade blivit mörkt. Vi kalasade till och
med ibland på Wicksons grädde och smör,[1] och Ernest
ryggade icke ens tillbaka för att skjuta Wicksons
vaktlar och harar och till och med ett par unga hjortar.
Det var verkligen en ypperlig tillflykt. Jag har
förut nämnt att den likväl blev upptäckt en gång,
och detta ger mig anledning att förklara unga
Wicksons mystiska försvinnande. Nu sedan han är död
kan jag fritt berätta alltsammans. Det fanns en vrå
på bottnen av den stora hålan dit solskenet trängde
ned flera timmar i sträck, ehuru den icke kunde
upptäckas uppifrån. Dit hade vi burit många lass grus
från flodbädden, så att där var torrt och varmt, en
behaglig viloplats. Och där låg jag en eftermiddag
och dåsade halvsovande över en bok av Mendenhall[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
