Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Avgrundens folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt sidan och såg på den som höll mig uppe. Det var
han som hade släpat ut mig och räddat mitt liv. Han
märkte den rörelse jag gjorde.
»Det är all right», sade han hest. »Jag kände
genast igen er.»
Jag kände icke igen honom, men innan jag hann
säga något, trampade jag på något som levde och
vred sig under mina fötter. Jag drevs framåt av dem
som kommo efter och kunde icke se ned på vad det var
— men jag visste ändå att det var en kvinna, som hade
fallit på stenläggningen och trampades ned av
tusentals fötter...
»Det är all right», upprepade min ledsagare. »Jag
är Garthwaite.»
Han var skäggig och mager och smutsig, men jag
påminde mig slutligen, att han måste vara identisk
med en ståtlig yngling som för tre år sedan vistats
flera månader i vår tillflykt vid Glen Ellen. Han gav
mig de signaler, som användas av Järnhälens hemliga
polis, till tecken att också han hade anställning vid
denna institution.
»Jag skall skaffa er ut härifrån så snart någon
möjlighet yppar sig», försäkrade han. »Men gå
försiktigt. Akta er för att snubbla och falla, såvida
livet är er kärt.»
Allt kom så plötsligt den dagen, och med förfärande
hast stannade nu också folkströmmen helt tvärt. Jag
råkade i våldsam kollision med en stor och grov kvinna
framför mig — mannen med den rämnade rocken var
försvunnen — och de som voro bakom stötte emot mig.
Där blev ett helvetiskt kaos — rop, svordomar och
dödsskrik ljödo rundt omkring, och över allt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
