Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katarina II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppställde till och med praktiska förslag till dess avskaffande.
Han dömdes till döden, men fick straffet lindrat till tio
års sibiriskt gruvarbete. Även han blev visserligen fri
efter tronskiftet, men stod ännu en tid under
polisuppsikt och begick självmord 1802.
Katarinas regering betecknas i den ryska
litteraturhistorien som en ”guldålder”, och det skall icke förnekas,
att hon både direkt och indirekt bidrog till att förläna
det då ännu föga odlade ryska litteraturspråket en
smidig elegans, som är beundransvärd, och att hon genom att
omhulda den även annorstädes i Europa tongivande
franska smakriktningen betydligt vidgade den yttre
bildningen i det ryska samhällets högsta lager. Men det ryska
folket stod alldeles utanför denna förfinade ”kultur”. Det
ryska käjsardöme, som Katarina II lämnade i arv åt sin
son, var en politisk stormakt av första ordningen, men
det sociala Ryssland var ännu försänkt i barbariskt
mörker. Man läse t. ex. blott en av Novikovs realistiska
skisser från landsbygden närmast huvudstaden:
”Armod och träldom mötte mig överallt i böndernas
skepnad. Obrukade fält och magra åkrar läto mig
förstå, huru godsägarna lägga sig vinn om jordbruket. Små,
halmtäckta kojor av tunna ribbor, små sädesvålmar och
det knappa förrådet av kreatur skvallrade om bristen hos
dessa varelser, som borde utgöra rikets välmåga och
stolthet. Jag lämnade ej en enda by utan att underrätta
mig om böndernas fattigdom, och av deras svar kunde
jag förstå, att skulden låg hos deras egendomsherrar.
Dessa stackars slavars jordägare visa sig mer ömsinta om
sina hästar än om sina medmänniskor.”
Och samma mördande samhällskritik ligger i de
reflexioner, som Radistjev uttalade, då han vid byn Pesjki
kommit nästan ända fram till Moskva, målet för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
