Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bondeemancipationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Alexander II besteg tronen, fanns det av Rysslands
60 milj. människor inemot 50 milj. jordbrukare med
familjer, därav hälften livegna bönder på adelsgodsen.
Deras skyldigheter bestodo dels i erläggande av kontanta
avgifter åt godsägaren, dels — och företrädesvis — i
fullgörande av dagsverken. Vanligtvis arbetade den livegne
bonden tre dagar i veckan för barins räkning och hade
härför icke blott icke någon lön, utan försummade
naturligtvis därunder sitt eget jordbruk, särskilt under
sånings- och skördetiden.
Naturligtvis yttrade sig livegenskapen i olika former
och antog icke alltid så vidrig skepnad. På godsen av den
gamla goda stammen (jmfr Aksakovs ypperliga
”Familjekrönika”!) rådde en viss patriarkalisk anda i förening med
rysk lojhet och slentrian. Godsägaren hade ju ett visst
personligt intresse av att bönderna hade det så drägligt
som möjligt, för att de skulle kunna arbeta duktigt och
skaffa friska barn till världen. På många ställen förekom
det ock, att musikaliska livegna bildade husorkestrar o. d.
Men vida värre var det på de många adelsgårdar, där
lantbruket sköttes av en i regeln rå förvaltare, under det att
adelsmannen själv roade sig i Petersburg, Moskva eller i
utlandet och naturligtvis jämt behövde pengar.
Turgenevs vemodiga berättelser lämna en dyster totalbild av
denna försoffade ”adelskultur”. Och allra värst var det,
då den ruinerade adelsmannens gods köptes av en kulak,
den råa egendomsjobbaren, som pressade ut så mycket som
möjligt av jorden och arbetskraften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
