Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Poesien och tsardömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— sig själf, ty Nikolai skulle kunnat säga, hvad hans
far Pavel I lär ha yttrat åt en fransk emigrant:
»Monsieur, il n’y-a ici de grands seigneurs que Thomme å
qui je parle et pendant le temps que je lui parle.»
Pusjkin hade räddat sitt lif, men offret var dyrt:
borta var friden på Michailovskoje, borta friden i hans
inre, borta hans allra flesta ungdomsvänner, borta
hans byronistiska frihetsideal! Men skalden gick ej
under: fastmer fick hans lyra en fullare och djupare
klang, som ljuder oss till möte i de senare sångerna
af »Onegin». Och ofta måste han med bitter saknad
och hemlig afund tänka på de trots bojorna fria andar,
hvilkas fångenskap i Sibirien han genom en lycklig
slump och personlig feghet sluppit dela. Det är ock
med tanken på Rylejev och Odojevski som han skrifvit
den vackra dikten »77// Sibirien», som i ömans
tolkning börjar så:
»I djupet af Sibiriens schakt
ert stolta tålamod ej brister,
sin lön er dystra id ej mister,
obruten står er tankes makt.
Liksom en syster öm och frid
i underjordens dunkla städer
går hoppet kring och lifvar, gläder:
du kommer nog, du bättre tid.»
Men ett ännu vackrare eftermäle öfver
dekabrist-erna har i den slaviska vitterheten ristats af Pusjkins
och Rylejevs personlige vän polacken Adam Mickie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
