Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den ryska lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hon, som dröjer vid dess strand,
min ungdoms brud, min ljusa tärna»,
kväder Pusjkin i en af sina hälft erotiska, halft
allegoriska elegier, och i en annan, af V. E. öman
äfven-ledes tolkad dikt heter det:
»O är det sant att nattetid,
när allt är tyst och lifvet hvilar,
när ifrån fästet månen blid
sitt ljus på kors och grafvar silar —
o är det sant att småningom
de döda på sin grafdörr glänta?
Hur länge skall jag fåfängt vänta?
Hör mig, o Leila, kom! o kom!»
Pusjkin fick i sin stundom krystade byronism
och sin sentimentala ton en massa dilettantiska
efterföljare, hvilkas släkte ännu ej dött ut — de kunna
spåras i hvarje årgång af de ryska revyerna. Men
Lermontov står ensam, ty hans oppositionella, äkta
romantik kunde och vågade ingen imitera. Det är
endast en poet, Polezjajev, som närmelsevis kan
jämställas med Lermontov — alls icke i fråga om genialisk
skaldeoriginalitet, men väl genom den personliga
hänsynslösheten, det vilda trotset och det obändiga lynnet.
Alexander Ivanovitj Polezjajev föddes 1805 i
guvernementet Penza. Hans fader var en rik
godsägare Leonti Struinski, som utom äktenskapet hade
sonen Alexander och dottern Olympia, men bortgifte
barnens moder, en piga i huset, med en viss Polezjajev.
Rå och liderlig, misshandlade han bönderna under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
