Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den ryska lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han led också själf i medvetandet af att hans
totala brist på boklig bildning gjorde honom omöjlig
för salongslifvet, där han ej kunde följa med
diskussioner om Schelling och Hegel, Schiller och Goethe.
»Subjekt och objekt — skref han själf halft
skämtsamt i ett bref till en vän — begriper jag en smula,
men det absoluta förstår jag platt icke.»
Men ännu värre var att denna skefva position
inverkade menligt på hans naturfriska diktning: han
fann ej längre poetiskt behag i steppens enkla
skönhet, och den bildning, som han kunnat tillägna sig i
hufvudstaden, gaf en dålig ersättning, helst som hans
brist på energi och sedlig karaktersfasthet gjorde
honom till ett lätt offer för det bullrande stadslifvets
sämre nöjen. Allt mer isolerad både på landet och i
staden, förföll han i dryckenskap och samvetsdöfvande
utsväfningar. Fadern, hvilken själf dog tio år efter
sonen af alkoholiskt slaganfall, behandlade honom
omänskligt illa. Under sin sista svåra sjukdom bodde
skalden i en skrubb, som var oeldad i den stränga
vintern, så att han nattetid måste stjäla sig till något
bränsle, och hade ej den ömsinta modern i smyg
gif-vit honom mat, hade han löpt fara att svälta ihjäl.
Då han låg döende, firades kalas i rummet bredvid, och
en af hans systrar lär ha hittat på den stygga »lek», att
en af drängarne, insvept i lakan, lades på ett bord såsom
lik, under det att de andra sjöngo mässa för den syndige
broderns hädanfärd . . . Den 19 oktober 1842 dog
skalden efter svåra, delvis själfförvållade plågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
