Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Det ryska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I andra akten — samma dags förmiddag — tar
Famusov i en dråplig monolog en öfverblick af veckans
ansträngande bjudningar. Tjatski återkommer på
officiell visit, och samtalet mellan de båda herrarne vidgar
svalget mellan den gamla byråkratiska konservatismen
och den unga liberala idealismen. Därpå gör öfverste
Skalozub (»Tandagnisslaren») sin entré; Famusov ger
honom små antydningar om Sofias hand — icke minst
för att reta Tjatski — och börjar rosa Moskva med
ett loftal, som genom naiva öfverdrifter verkar som
den bittraste persiflage. Tjatski kan ej längre tiga
still och upprullar å sin sida taflor ur Moskvas
förtroliga lif, hvilka äro allt annat än smickrande.
Den ömtåliga situationen räddas genom att Sofia
rusar in med andan i halsen, ty hon har genom
fönstret sett, hur Moltjalin fallit af hästen. Tjatski
har dock så låg tanke om skrifvaren, att han i Sofias
ängslan ser blott en hysterisk nyck eller ett utbrott
af vanlig kvinnoömhet. Moltjalin, som ter sig med
armen i band, begagnar sig af ett obevakadt
ögonblick att göra Lisa sin kärleksförklaring, men den
skälmska Lisa afslöjar i en kort slutmonolog alla
kärleksintrigerna: Tjatski tycker om Sofia, Sofia —
Moltjalin, Moltjalin — Lisa, men Lisa håller allra mest
af betjänten Petrusja.
I tredje akten, aftonen samma dag — rummets
och tidens enhet är strängt bevarad — är stor
bjudning hos Famusov. Här är Tjatskis forne vän
Goritjev, en af naturen hygglig karl, som blifvit ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
