Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Satir och realism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jorden, och andra folk och riken vika åt sidan och
lämna rum åt dig»...
Med denna underbara lofsång öfver Rysslands
storhet fullbordade Gogol hvad Pusjkin börjat, och
panslavismen gör omedvetet sitt intåg i den ryska
vitterheten. Det var icke utan skäl som det samtidigt
groende slavofila partiet i Moskva gjorde Gogol till
sin skönlitterära banérförare. Men i och med denna
mystiska chauvinism hade Gogols ästetiska
författarskap också kulminerat, och han drefs in i samma
reaktionära återvändsgränd som Dostojevski, tills han
slutligen förvillade sig och gick under i vansinnets natt.
Den andliga förruttnelseprocess, som Gogol
genomgick i sitt lifs sista skede, är — kan man säga —
nästan karakteristisk för den ryske skalden i detta
århundrade och bildar ett synnerligt intressant kapitel
i den psykologiska kulturhistorien. I Gogols
personlighet och författarskap koncentrerade sig
karaktersdrag, som enstaka eller sporadiskt kunna spåras hos
de flesta ryska skalder i detta århundrade och som
uppgå i en sällsam enhet af verkliga eller skenbara
motsatser: realistisk klarhet vid sidan af mystiskt
dunkel, modern satir i samband med reaktionär
romantik, andligt högmod hand i hand med kristlig
ödmjukhet och genialisk siarblick i förening med
politisk eller nationell trångsynthet.
Gogol var, i likhet med Pusjkin och många andra
samtida, framför allt skald och äfven skald såsom
tänkare; han var en ypperlig konstnär och skarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
