Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Satir och realism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under denna brytningsperiod, då den pusjkinska
byronismen drog förbi utan att synas göra någon
större insats i den ryska kulturen, behöfdes ej mycket
för att den psykiska abnormitet, som lurade bakom
Gogols högfärdsgalenskap och religiösa griller, skulle
utbryta i öppet vansinne, och denna fara ökades genom
hans svaga hälsa och hans stegrade ängslan för
döden — slutet på den mänskliga tillvaron som för
Nekrasov, Turgenjev, Dostojevski, Tolstoj och Garsjin
m. fl. tedde sig såsom en hemsk gåta och som så
lifligt sysselsatte deras fantasi. Gogols dystra aningar
stegrades till fix idé om hans eget snara slut genom
de dödsbud, som följde tätt på hvarandra och gjorde
de litterära lederna glesa: Gribojedov, Pusjkin,
Polezjajev, Stankjevitj, Lermontov, Koltsov m. fl. —
alla bortryckta i blomman af sin ålder.
Gogols vistelse i påfvedömets hufvudstad ökade
hans sjukliga religiositet, och ju mer de frisinnade i
Petersburg drogo konsekvenserna af hans sociala
satirer i liberal riktning, dess mer höll han sig tillbaka
i hägnet af en klerikal romantik eller sökte (såsom
Dostojevski) trösten i en panslavistisk tro på Rysslands
»världshistoriska mission». Och då Zapadnikerna
(de västerländska reformvännerna i Petersburg)
begagnade »Döda Själar» såsom ett vapen för sin agitation
mot lifegenskapen, kände Gogol sig såsom förrädare
mot sitt land och folk. Tärd af ånger och ångest,
utgaf han 1846 »Valda bref», som med rätta väckte
en storm af förbittring och harm bland intelligensen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
