Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Snillets förbannelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaldefursten, och kritiserade skarpt Pusjkins
aristokratiska förnämhet mot massan, profanum vulgus,
likasom ock Pusjkins och Lermontovs ensidiga
öfverskattning af det konstnärliga kallet. »Pusjkins poesi
låg helt och hållet i hans poetiska världsåskådning,
och då den erkände de dåtida förhållandena såsom
obetingadt nödvändiga och förnuftiga, om också icke
alltid hugnesamma, fick hans diktning en mer
kontemplativ än reflekterande karakter. Alltigenom
mänsklig, led hans sångmö djupt af lifvets motsägelser och
disharmoni, men hon såg ändå på lifvet med en viss
resignation, som om hon erkänt dess fatala
oundviklighet och ej haft något annat ideal af en bättre
verklighet än tron på blotta möjligheten af detta
förverkligande... Skalden bör långt ifrån vara
moralpredikant; men man har rätt att af poesien fordra, att
hon antingen gifver svar på tidens frågor eller
åtminstone själf är fylld af dessa svåra eller olösliga
problem. Den, som bara sjunger om sig själf och för
sig själf, löper till sist fara att bli den ende läsaren
af sina dikter.»
För Bjelinski vardt det sålunda ej nog att
redogöra för hvad en Pusjkin skrifvit i och för sig, utan
i hvilket samband detta stode till samtiden och hela
den kulturella utvecklingen. Vitterheten, likasom den
vittra kritiken, finge ej längre stå på sin ästetiska,
isolerade höjd, utan måste ställas i förbindelse med
de sociala företeelserna; poesien och all bildning
öfverhufvud måste blifva populär, demokratisk, och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
