Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Snillets förbannelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han febrilt och var outtröttlig i lidelsefulla dispyter
inom den trängre vänskapskretsen. En gång då
Turgenjev var hos honom och samtalet aldrig ville taga
slut, skyndade T. att med glädje antaga värdinnans
invit till den enkla måltiden. »Huru, Ivan Sergejevitj!»
utbrast värden, glömsk af sina yttre plikter, »kan Ni
verkligen ha lust att sätta er till bords, innan vi
utredt frågan om Guds existens?!»... Hans hustru —
hon var lärarinna från Moskva — plägade också
aflägsna gästerna så tidigt som möjligt för att skona
mannens svaga hälsa.
Den försämrades emellertid allt mer, och sedan
han 1846 företagit en gagnlös rekreationsresa till södra
Ryssland, satte hans vänner honom i stånd att resa
utrikes. Men det onda hade då gjort för stora
framsteg, och Bjelinski lärde personligen känna det
beundrade västerlandet såsom en slapp, lefnadstrött
sjukling. På hemvägen besökte han Paris, där han
återknöt vänskapen med sin forne motståndare Herzen
och där Ivan Turgenjev var en lika förträfflig som
älskvärd ciceron. Men icke ens Seine-staden med dess
världshistoriska minnen mäktade rycka upp honom,
och han längtade bara tillbaka till sitt Ryssland. När
han vid anblicken af Place de la Concorde fick
bekräftelse på att det var »världens vackraste torg»,
svarade han likgiltigt och började tala om — Gogol.
Och när Turgenjev erinrade om att Ludvig XVI:s hufvud
på samma plats föll under guillotinen, drog Bjelinski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
