Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Snillets förbannelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Turgenjev på dödsbädden uppmanar sin vän Lev Tolstoj
att slå de socialpedagogiska grillerna ur hågen och
återvända till sin genialiska diktning[1], vardt ett
litterärt mästerverk, hvarur några utdrag väl förtjäna att
återgifvas:
»Ni har blott delvis rätt, då Ni i min artikel ser
en uppretad mans ord; detta epitet är alldeles för
svagt och mildt för att uttrycka det tillstånd, hvari
läsningen af er sista bok försatte mig. Och Ni har
alls icke rätt, då Ni tillskrifver detta edra i sanning
alls icke smickrande omdömen om beundrarne af er
talang. Här är orsaken mycket viktigare. Den sårade
egenkärleken skulle kunna sätta sig öfver och tiga
ihjäl denna sak, om det blott rört sig härom. Men
det är omöjligt att tiga, när lögn och osedlighet
predikas såsom sant och godt. Jag har älskat er med
lidelse, så högt som en man, med lif och blod förenad
med sitt land, kan älska dess hopp, ära och stolthet,
såsom en af dess stora ledare på medvetandets,
utvecklingens och framåtskridandets väg. Och Ni har
i sanning grundlig orsak att genast bringas ur ert
själslugn, då Ni förverkat rättigheten till denna kärlek.»
»Jag tror, att Ni känner Ryssland djupt endast
såsom konstnär, icke såsom tänkare, hvilken roll Ni så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
