Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Snillets förbannelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bönderna äro hans bröder i Kristo, och enär hans broder
ej kan vara sin broders slaf, så måste han gifva
honom friheten eller åtminstone söka lätta hans
bördor så mycket som möjligt samt inom sig erkänna
medvetandet om det falska i hans ställning.»
»En sådan bok skulle vara frukten af en
mödosam inre process, af en hög utveckling?! Nej, det
är omöjligt. Knutens predikare, okunnighetens apostel,
obskurantismens och mörkrets försvarare, tatariska
rättens panegyrist — hvad gör Ni? Se då framför
edra fötter! Ni står ju vid afgrundens rand. Hör
mitt sista, ovillkorliga ord: om Ni haft olyckan att
med stolt ödmjukhet afstå från edra sant höga alster,
måste Ni nu också med uppriktig ödmjukhet afsäga
eder denna sista bok och sona synden af dess
utgifvande med nya skapelser, som erinra om edra
föregående!» ...
För tillfallet något stärkt till hälsan, återvände
Bjelinski till sin kära verksamhet i Petersburg och
hälsade med glädje den falang af unga män, som
upptagit Gogols mantel. Men lifvets sista och värsta
missräkning stod honom åter: lungsoten fjättrade honom
vid sjukbädden, och den politiska motvinden öfvergick
till full orkan. Under 1848 års reaktionära störtflod
lyckades ändtligen det moskovitiska partiet stämpla
Bjelinski såsom samhällsvådlig, och kanske skulle han
hafva delat Dostojevskis öde att från schavotten föras
till Sibirien, om ej döden räddat honom. Vissarion
Bjelinski, Sveaborgs son, dog den 26 maj 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
