Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Snillets förbannelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans begrafning egde rum i största obemärkthet
på Volkov-kyrkogården i Petersburg, där stoftet af
flere framstående författare med tiden samlades i
närheten af hans graf: den framstående essayisten
Dobroljubov (1861), den ungryska realismens
hänsynslöse kritiske ledare Pisarev (drunknade 1868) samt
den veke, fine lyrikern Nadson (1887). Endast ett
par tidningar vågade meddela en blygsam notis om
det märkliga dödsfallet, och det dröjde hela åtta år
innan hans namn fick nämnas offentligt. Granovski,
hvilken ej hann upplefva den nya tiden († 1855), yttrade:
»Hvilken lycka för Bjelinski att få dö i rätt tid! Starka
män äro hemfallna åt förtviflan och betrakta med
stum likgiltighet, hvad som försiggår omkring dem.
När skall denna värld störta in? Ett doft knot
förnimmes från alla håll, men hvar är kraften? Huru
tung är ej lifvets börda!»
Men det gamla systemets värld störtade in förr
än Granovski vågat hoppas: det föll med Sevastopol
sönderskjutna bastioner, och med Nikolai själf
försvann hans ödesdigra regime. Då friska vindar åter
började blåsa i Ryssland, var det Tjernysjevski som i
Bjelinskis egen tidskrift gaf hans minne en lysande
upprättelse, och när Ryska litteraturfonden stiftades
1868, var Bjelinskis änka († 1890 i Moskva) den första
som hedrades med pension.
Varaktigare är dock det minne, som Bjelinski
kvarlämnat i ryska vitterheten själf. I tidskriften
»Sovremennik» (»Samtiden»), som ursprungligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
