Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Panslavismen» och världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone ej förr än andra länder, säger man på somliga
håll. Båda påståendena äro relativt sanna eller åtminstone
troliga. Men lika sant är det i så fall, att Frankrike
aldrig kan krossas och att England ej kan uthungras.
Och Ryssland blir aldrig tillintetgjort — man dödar ej
en monstruös bläckfisk genom att skära av några
sugarmar. Ryssland kunde mista både Polen och Finland,
men förbleve ändå Ryssland, och även om Petrograd
sjönke ned i Nevas kärr, står Moskva dock kvar.
Men hela Europa kan bliva besegrat, och det måste
det bli förr eller senare genom en långvarig
självmordsprocess. Däri ligger den stora faran, att det kan
förlora sin kulturella och ekonomiska ledning i världen,
och inför den faran äro de belgiska och makedoniska
frågorna av underordnad betydelse. Ligger det ej något
vanvettigt i att Europas »stora kulturfolk» sönderslita
varandra, för att de snedögda japanerna och de med
bibelspråk kalkylerande dollarspatronerna ska triumfera?
När man upplever sådant, frestas man att instämma i
den tsjechiske satirikern Machars tvivel: »Ho kan påstå,
att världshistoriens princip är framåtskridande? Nej,
den är blott rörelse, liv, en kretsande spiral.»
Samme författare skrev redan år 1901 en dikt
»Europa», som synes mig så tidsenlig, att den förtjänar
räddas från glömskan. Den lyder på ordagrann prosa:
»Vilken anblick vore det ej att från en stjärna
blicka ned genom den eviga etern på vår jord!
Inhöljt i ett lager av grå dunst, rullar det tillplattade
klotet kring solen, och fram skymta kaleidoskopiskt
silverglänsande berg, gröna dalar, städer och slätter,
hav och floder, klippor och skogar. Men med förfäran
skulle man varsna ett stort, förfärligt odjur, som ligger
där på marken. Havets bukter tränga in på dess kropp,
och vågorna slicka dess lemmar. Ett ohyggligt
blötdjur kväver jorden med skälvande armar, som glänsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
