Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 3. Den breda naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom det prisade engelska, utan öppnar gärna porten på vid gafvel
för alla bekanta. »Borta är bra, men hemma är bäst!» (»v’gostjach
chorosjo, a doma lutje»), resonerar ryssen, då han återvänder till den
kära samovaren och andäktigt gjort sitt pliktskyldiga korstecken för
helgonbilden (ikona) med den lilla brinnande lampan i vrån, och
så tänka nog äfven de flesta ryssar i utlandet. Den störste
»västerländske» romanförfattaren Ivan Turgenjev längtade ofta från det
förtjusande Bougival vid Paris tillbaka till det förfallna Spasskoje,
och den störste »västerländske» kritikern Bjelinski vantrifdes
förfärligt under sin första och sista resa i utlandet.
Detta sinne för det husliga förenar ryssen med sin böjelse att
resa genom att föra sitt bohag med sig och att hellre passa upp
sig själf än att anlita en snuskig och ofta tjufaktig hotellbetjäning.
Om utländingen i ett ordinärt ryskt hotell begär logi, får han i
vanligaste fall ett oeldadt, nästan omöbleradt rum med ett naket
sängställ eller en hård soffa. Uppassaren blir nästan förvånad, då
han får höra, att den resande ej har sängkläder med sig (här gäller
det naturligtvis blott landsbygdens småstäder), och särskild afgift
måste naturligtvis erläggas för dessa persedlar, hvilkas renhet ofta
är mer än tvifvelaktig.
Redan det ryska språket i och för sig verkar sympatiskt. Jag
vet intet tungomål, som i fonetisk skönhet kan mäta sig med ryskan,
åtminstone ej bland de slaviska: det är ljudrikt och smidigt, klart
och på samma gång melodiskt, kraftigt och dock mjukt. Det är
ock mer än en tillfällighet att Turgenjev afslutar sitt afskedsverk
»Senilia» med ett varmt, okonstladt loftal öfver sitt modersmål,
hvars skönhet han ock i sina skrifter bäst bevisat. Då ryssen
framställer en begäran, har hans blotta uttal redan vunnit halfva segern,
och när ett »pozjalujte!» (»var så god!») smyger sig fram från
kvinnoläppar, då smälter ett manligt hjärta som en smörklimp i solen.
Det låter så genomhederligt, så godt, att det riktigt vattnas i
munnen och kittlar örat, och man glömmer rent af, att man i Ryssland
aldrig borde taga händerna ur byxfickorna, och att man med högra
armen alltid bör ha en lätt känning af plånboken — allra helst vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
