Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 3. Den breda naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till kamraterna. Svarta hafvet lockar med sin glänsande spegel;
hela denna underbara, oöfverskådliga stepp från Donau till Don
skimrar för honom — en vild ocean af blommor, som en enda
vindfläkt bringar i svallning —, och högt upp i luften sväfvar
svanornas och tranornas susande tåg. — Men under tiden beder den
unga makan från morgon till kväll, att Gud måtte tända ett ljus
på himlen för att lysa den älskade öfver Donau. Hon vänder sig
till Skaparen som ett barn till sin fader och anropar Honom i
lifvets enklaste förhållanden med böner, som blifva sublima genom
sin naiva enkelhet, eller hon sjunger sin ukrajnska sång:
»Min älskade har vredgats på mig. Han sadlar sin svarta häst
»och rider långt ifrån mig. Hvart reser du, min vän? Hvart ilar
»du, blåa dufva? O, om jag visste, om jag såge, på hvilken väg
»du färdades! Då skulle jag bygga en bro af grönskande pilträd.
»Allsmäktige Gud! höj alla dalar och sänk alla berg, på det vägen
»må blifva jämn och han lätt må komma hem! —Vårgräset grön-
»skar på vägen; det susar på ängen och brusar vid stranden. Det
»är han! Det är min älskling! Det grönskar och susar och
bru-»sar. Ja, det är min blåa dufva! Hvarför har du ej kommit förr?
»Hade du ingen häst? Visste du ej vägen, eller har din moder
»hindrat dig? — Nej, häst ägde jag, vägen kände jag, och min
»moder manade mig från afton till afton att sadla min häst. Men
»så fort jag satte mig upp i sadeln, så snart jag steg öfver tröskeln,
»sprang en kvinna efter mig och grät och suckade så sorgset, att
»hennes kval trängde djupt i mitt hjärta.»
»Af dessa melodier,» fortsätter Gogol i sin uppsats om den
lillryska folkdikten, »kan man sluta sig till landets lidanden och
fröjder lika tydligt, som man kan märka, att ett åskväder med
-störtregn farit fram, på de tindrande vattenpärlor, som smycka det
uppfriskade trädets krona, då aftonsolen sprider sina strålar i den
svala luften, under det att hästarnas gnäggande klart återskallar i
fjärran, och den blåaktiga röken, vittnande om trefnaden vid den
landtliga härden, i ljusa ringar stiger upp mot himlen, och kvällen,
den stilla, klara sommarkvällen famnar den fridfulla jorden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
