Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 4. Vid Dnjepr och Volga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de som ur tusen strupar, aflägsna sig sakta och dö bort i rymden.
E—ej uchnem!
Den andra är den i Ryssland allbekanta »Vniz po matusjke po
Volge», »utför moder Volga», och i den ligger ett episkt motiv.
Där den höga landåsen stupar nästan lodrätt ner, med en by
inbäddad i en lund på den branta sluttningen, lägger en båt,
bemannad med kraftiga roddare, i land. Den fagre, mäktige röfvaren,
klädd i siden och sammet, klättrar uppför branten och klappar på
dörren till ett hus, där hans käresta bor. Hon öppnar och låter
slutligen öfvertala sig att göra en liten lusttur i hans båt. Färden
börjar dock förefalla henne lång, och då en storm uppstår, ber hon
gråtande att få vända hem. Men förgäfves! Det är ett brudrof,
bröllop i dess ursprungliga mening. I sin förtviflan söker hon stjälpa
båten, men äfven detta misslyckas, och hon föres med våld till den
unge röfvarens hydda i skogen, där hon snart fogar sig i sitt öde
att vara hans hustru.
Det är den ryska folkvisan, långsam och vaggande som moder
Volgas bölja, drömmande och obestämd som den ändlösa steppen,
rik som den svarta jorden, öfverväldigande som våröfversvämningen,
vemodigt resignerad som det ryska folkets lott och kynne, men
stundom äfven fri och klar som den höga landåsen och framför
allt naiv och okonstlad som ett på kulturens lägre trappsteg
stående naturfolk. Bland dessa ofta elegiska kärleksvisor från Sibirien
och Vladimir till Kavkaz och Ukrajna känner hvarje ryss den
urgamla: »O du vide! gröna vide!» — här dock ingen rysk Ofelias
klagan, utan en flickas bekymmer vid pilträdet för att hennes båda
yngre systrar blifvit bortgifta före henne —, och hvarje bildad europé
har gärna lyssnat till den naivt sköna växelsången mellan den
omtänksamma, erfarna modern och den blygt försagda dottern i »Röda
sarafan».
Men äfven af det religiösa, som ligger på botten af hvarje
folkdiktning, fick man en föreställning, då Slavjanski själf med sitt långa
hår och yfviga, svarta skägg kring det något frodiga, men bleka
ansiktet träder fram, klädd i en lång, guldstickad kappa och vid svagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
