Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 8. Den moderna konsten och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi minnas hans »Attalea princeps», den allegoriska sagan om
palmen, som flyttas från sitt tropiska hem till ett drifhus i
Petersburg, där den spränger glastaket, men af kalla vindar och rå snö
tvinar bort och nedhugges såsom oduglig. Hvarje rysk författare,
genomträngd af västerlandets friare idéer, har mer eller mindre
varit en sådan Attalea: Dekabristerna, Lermontov, Bjelinski,
Tjer-nysjevski, Herzen, Turgenjev m. fl. De hafva blifvit oförstådda af
själfva folket, nästan betraktade såsom fosterlandsförrädare. Men de,
som i valet mellan tsarisk, nationell patriotism eller västerländsk
progress stannade vid det förra alternativet, hafva antingen blifvit
okritiska panegyriker såsom en Pusjkin eller ensidiga svärmare såsom
slavofilerna eller ock mystici med panslavistisk anstrykning, t. ex.
Gogol och Dostojevski.
Detta är den inre, djupare förklaringsgrunden till det ryska
skriftställarlynnet och dess öde; men det finnes också en historisk,
som Garsjin utvecklat i följande fabel:
Tordyfveln, myran, gräshoppan, hästen, snigeln, flugan och
kålmasken underhålla sig en varm sommardag med djupsinniga
samtal om lifvet och dess ändamål. Tordyfveln berömmer sig af
sitt arbetsamma lif i gödselhögen för familjens bästa, under det att
myran mot denna egoism ställer samhällsplikten. För gräshoppan
ter sig hela lifvet som en lek; snigeln prisar den husliga härden;
brunten skryter öfver sin världskännedom, och kålmasken tänker
på lifvet efter detta, då man blir en fjäril med brokiga vingar.
Ödlan, som hittills tyst åhört all denna visdom, vill ock ha ett ord
ined i laget/ men just som hon öppnar mun, kommer drängen för
att hämta hästen. Ödlan trampas på stjärten, och det öfriga
sällskapet sönderkrossas af de tunga klackarna utom den tysta
flugan, som flyger tillbaka till skafferiet för att suga ur den
syltburk, där hennes salig mor drunknat. Men då man sedan frågade
ödlan, hvarför hennes stjärt blifvit så ful och stubbad, svarade hon
blygsamt: »Den stympades, då jag en gång stod i begrepp att säga min
ärliga mening».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
