Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 3. Det ännu icke förlorade Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkla natur och skildrat det polska adelsväldet i dess karakteristiska
smådrag, likasom Runeberg i »Älgsky ttarne» gifvit en bild af finskt
hvardagslif, har han i ungdomsdikten »Dziady» (Dödsfesten)
återupptagit folkliga sagostoff med en subjektiv, lidelsefull styrka, mot
hvilken »Svartsjukans nätter» förbleknar, och däri förenat mystik,
patriotism och elegisk erotik till ett underbart, om ock fragmentariskt
helt. Det är lidandets törnekrona, som kröner Lithauen i tredje
delen af »Dziady», skildrande skräckscenerna i århundradets början,
då Wilnas ungdom och skalden själf spärrades i ryska fängelser och
tortyrkamrar. Den jäsning i sinnena, som dessa upprörande
våldshandlingar väckte, mognade vid juli-revolutionen; men efter nio
månaders frihetskamp var Litwas öde besegladt med det egentliga
Polens, tills det efter det vanmäktiga försöket på éo-talet förlorade
sista skymten af nationell själfständighet. Ur tusen sår blöder
hjältens, d. v. s. skaldens hjärta i »Dziady» — dem tillfogade honom
fosterlandets fiender. Men det smärtsammaste såret, som han bär
på pannan, hade han gifvit sig själf. Under den mystiska
besvärjelsescenen på kyrkogården på Alla själars dag frammanar siaren, guslaren,
ännu en vålnad ur en graf, där en herdinna satt sig. Utan ett enda
ord pekar den blott på sitt blödande hjärta, sitt sargade bröst och
aflägsnar sig ej ens, då Faderns, Sonens och Andens namn åkallas.
Hvad Mickiewicz härmed velat uttrycka, skulle blifva för
vidlyftigt att här utreda. Men är det icke som om också Litwa vore
en sådan vålnad, som namnlös och okänd följer herdinnan (Polen),
då hon af de andra föres bort? Och i den namnlösa törnekransen
bland den firade polske skaldens stolta minnen är Litwas öde
för-kroppsligadt. Ödmjuk, stum, namnlös kommer denna krona med
en hälsning från ett lidande brödrafolk. Utan att grönska, men
också utan att vissna håller hon sig lika med armodets nakna stjälk
och lidandets bittra taggar — ett ständigt sörjande tecken, likasom
brudgummen, modern och väninnan hvarje dag gråta på den lithauiska
flickan Marylas grafkulle i Mickiewicz’ ballad.
I en annan ballad har Mickiewicz behandlat en gammal sägen om
en stad, hvars män dragit bort för att värna sin furste, men därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
