Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 4. På Tatra-bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragusa. Då skalden-romanförfattaren återkom hem, mottogs han
med stora ovationer, som än i dag kunna spåras i Sv. Martin: på
husknutarna äro med beck ristade orden: »Slava Hurbanovi!» (Hell
Hurban!). Från rumäner i Siebenbürgen mottog han en silfverkrans
och af landsmän i Amerika en minnesring. Hans yngre dotter
uppfostras i en pension i Petersburg, hvarigenom de ryska sympatierna
naturligtvis få ökad näring.
Och så länge denna panslavism rör sig på det ästetiska och
rent litterära området, är den lika berättigad som ofarlig. De små
slaviska nationerna, som länge varit och delvis ännu äro ofria, känna
sig instinktivt dragna till det ofantliga Ryssland såsom naturligt stöd
mot »barbarerna», de må heta turkar eller tyskar eller magyarer.
Men i den politiska realiteten är panslavismen en utopi —
åtminstone lika oklar som »den eviga freden». Det lösa band, som
sammanhåller slaverna, är deras misstro mot »barbarerna» — den må
vara grundad eller icke. Men så fort en viss själfständighet ernåtts,
är det slut med den inbördes harmonien: bulgarerna se snedt på
serberna och vice versa; serber och kroater lefva som hund och
katt; polackerna hata ryssarna och slovakerna polackerna. Den
panslavistiska statsidén är en dunst, ett abstrakt slagord, eller en
täckmantel för panrussism. Det må ock konstateras, att de slaviska
nationerna ännu känna hvarandra alldeles för litet; slaven på Balkan
bryr sig ej om att genom verkligt studium eller genom resor lära
känna brodern i norr eller tvärtom; gamla sagor eller moderna
tidningspolemiker tagas för klingande mynt, och politiken blir mer
en momentan känslosak än en produkt af det beräknande förståndet.
Ingenstädes, icke ens hos Montenegros tappra, hederliga
bergsfolk, har jag funnit den slaviska typen så ren, så koncentrerad och
sympatisk som hos Tatra-folket. Är slaven mindre originell, mindre
grundlig och energiskt handlingskraftig än germanen, har han i
stället företrädet af större naiv friskhet, ungdomligare receptibilitet,
lifligare temperament och mer personlig hjärtlighet. Och så länge
slaven förblir sig själi trogen och afpassar sig efter den västerländska
odlingen utan att smittas af den moderna kulturens blaserade eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
