Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 8. En bortdöende värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ungerska millenium-utställningen ville åskådliggöra de forna
slavernas grod eller grad (jordhåla med vallar), måste de söka den
obevisliga förebilden i en relief på den romerska Trajan-pelare.
Det är emellertid en sällsam företeelse, att just den slaviska
dikt, hvari den slaviska samhörigheten skarpast betonas och där de
slaviska framtidsdrömmarna tagit sin djärfvaste flykt, alstrades i
dessa nejder, som länge länge sedan förlorat det allra sista spår,
som kunde hafva funnits af en slavisk nomadinvandring. Dikten
heter »Slavy Dcera» (»Slavas dotter»), och författaren är den
slovakiske prästen Jan Kollar, hvilken såsom professor i »slavisk mytologi»
och arkeologi dog år 1852 i Wien, där hans graf fått den vackra
inskriften: »Så länge han lefde, bar han i hjärtat hela folket. Efter
döden lefver han i sitt folks hjärta.»
Dikten består af mer än ett halft tusen mångfotade sonetter,
fördelade på fem sånger, hvilka fått namn efter olika floder: »Saale»,
»Elbe», »Donau», »Lethe», och »Acheron». I den första sången,
hvars prolog börjar med de vackra orden: »Se, här ligger för mitt
af tårar fuktade öga den jord, som en gång varit mitt folks vagga,
men nu är dess likkista», sammanställer skalden sin sinnligt erotiska
kärlek symboliskt med det nationella idealet »Slavas dotter»; i den
andra gör skalden under ledning af Slava och kärleksguden Milek
en fantastisk färd på Elbe och dess biflod Moldau ända till Rhen,
där han ock påträffar slaviska kulturmärken; i den tredje förhärligar
han sin hembygd och tar afsked af den älskade, hvilken uppstiger
till himlen; i den fjärde omtalar Slavas dotter från sin höjd, huru
de slaviska fosterlandsvännerna belönats med paradisiska fröjder, och
i den sista nedstiger skalden till det slaviska helvetet, där slavismens
vedersakare och affällingar lida för sina brott.
Det är ett välmenande snilles barnsliga storhetsmani som talar
i denna underliga dikt, hvars poetiska värde dock betydligt förringas
genom den retoriska stilen och den didaktiska tendensen, och hvars
innehåll är så svårfattligt, att författaren själf måste förse sin lärda
apparat med digra kommentarier. Men väl skall den behålla en
mycket framstående plats i den slaviska litteraturen, och nog kan
Slavia. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
