Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Litteratur och konst - 6. Turgenevs minne och Dostojevskis skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår tid glömmer fort — ett par årtionden ha
varit nog att låta Turgenevs skrifter sjunka undan
i litteraturhistoriens djup, och om någon rysk
nybörjare ännu försöker sig på att taga honom till
förebild, sker det utan djupare förstående af den
ridderliga förnämhet, den aristokratiska
konstnärlighet samt den i bästa mening kvinnliga finkänslighet
och manliga humanitet, som kännetecknade Turgenev.
Denne gamle enstöring, som själf haft bittra
erfarenheter af kärlek, förblef till det sista kärlekens elegiske
skald (läs och läs omigen »Lycksalighetens ö» eller
»Hur skönt, när rosen glödde» i hans »Senilia»!);
han var en entusiastisk älskare af det unga och
sköna i naturen och hjärtat och bibehöll en
barnsligt ren tro på lifvet. Huru svaga och
karaktärslösa hans passiva hjältar till största delen än äro,
blifva de oss dock sympatiska, därför att de äro så
mänskliga. Där finns ingen blodlös »furst
Nechljudov» såsom i Tolstojs gripande, men vidunderliga
predikoroman »Uppståndelse». Det är lefvande
människor och det är unga människor, med ungdomens
svärmerier och förvillelser, dessa Bazarov och Rudin
och Insarov och hvad allt de heta. Turgenev är
den eviga ungdomens skald, och hans romaner äro
ungdomsböcker i bästa mening. Och huru
ungdomligt varmt och ungdomligt vemodigt den
giktbrutne, ofta karaktärssvage och inför många
lifsproblem vankelmodigt fege gubben kände ännu i
det sista, framgår af hans poetiska testamente,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
