Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Litteratur och konst - 6. Turgenevs minne och Dostojevskis skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han knä — icke för henne, utan för
människosläktets hela lidande.
Eller man läse Dostojevskis bref vid den späda
Sonjas död: »Må så vara, att min kärlek till min
förstfödda var löjlig. Den lilla stackars varelsen,
endast tre månader gammal, såg så eländig ut och
var dock för mig redan en människa, en karaktär.
Hon började känna igen mig och hålla af mig och
smålog mot mig. Då jag med min löjliga sångröst
gnolade visor för henne, tyckte hon om att höra
på. Hon grät icke eller förvred sitt lilla ansikte,
då jag kysste henne. Hvar är nu min Sonja? Hvar
är den lilla varelsen, för hvars skull jag utan tvekan
skulle ha burit korsets börda, om blott hon fått
vara vid lif.»
Och då jag lämnade kyrkogården, öfver hvars
låga mur stenpelaren med Dostojevskis hufvud syntes
i det längsta, drog jag mig till minnes den vackra
epilogen i hans roman »Bröderna Karamasov»,
Dostojevskis litterära testamente åt sitt olyckliga land.
Vid en skolgosses begrafning samlar den genom
praktisk människokärlek förädlade Alesja Karamasov
kring sig bygdens barn och uppmanar dem i ett
enkelt, hjärtevarmt tal att i alla lifvets frestelser
hålla den döde kamratens minne heligt och att samla
endast goda hågkomster från barndomen såsom en
ovansklig skatt för hela lifvet.
I denna mening är Dostojevskis skugga ännu
icke oåterkalleligt svunnen från den ryska jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
