Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Helge försökte att skämta.
»Jag brukar säga att jag kom från Florens med
förmiddagståget.»
Jenny skrattade hövligt — men Fransiska smålog
döende. \,r
I detsamma kom det in en barhuvad, mörkhårig flicka
med ett fräckt, gul-fett ansikte. Hon hade en mandolin
i handen. Efter henne trippade en liten luggsliten,
ky-parelegant fyr med gitarr.
Jenny talade — som till ett barn:
»Ser du det —- Cesca — där är Emilia — nu får vi
musik.»
»Det var roligt», sade Helge. »Går såna här
folksångare verkligen ännu omkring på vinstugorna här i
Rom?»
Folksångarna stämde upp ur »Glada änkan». »Ni vet
ju att jag är anständig.» — Flickan hade en underligt
hög, klar, metallsmattrande stämma.
»Usch, nej men fy då!» Fransiska vaknade upp. »Den
vill vi inte ha — vi vill ha något italienskt — »la luna
con palido canto» — inte sant?»
Hon gick bort till musikanterna och hälsade på dem
som på gamla vänner — skrattade och gestikulerade, tog
gitarren och knäppte på den och gnolade en stump än av
den ena och än av den andra melodien.
Italienskan sjöng. Len och insmickrande till
ackompanjemang av klingande metallsträngar flöt melodien ut
och hela Helges sällskap sjöng med refrängen. Det var
om amore och bacciare.
»Det är en kärlekssång, är det inte?»
»Snygg kärlekssång», skrattade fröken Jahrmann.
»Jag skall be att få slippa översätta den, men på
italienska låter det bra.»
»Å — den är inte så farlig», sade Jenny Winge. Och
hon vände sig till Helge med sitt förekommande leende:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
