- Project Runeberg -  Jenny /
95

(1920) [MARC] [MARC] Author: Sigrid Undset Translator: Sigrid Elmblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

95

ponerade på henne att somliga människor ganska cyniskt
tillstodo att de inte följde några vägar alls och inte hade
något mål — och att de som betjänade sig av moral och
ideal fiskade efter månen i vattnet.

Också henne hade det hänt en natt för flera år sen
att en man bett henne gå hem med sig — ungefär som om
han bett henne gå med på ett konditori. — I själva verket
hade clet väl inte varit någon frestelse för henne — hon
visste dessutom att modern satt uppe och väntade på
henne hemma, så det var faktiskt omöjligt. Och så kände hon
knappast den där fyren och tyckte inte om honom och
hade förargat sig åt att han skulle följa henne hem den
kvällen. Och det var inte av någon sinnlig eggelse, det
var av ren intellektuell nyfikenhet som hon ett ögonblick
i tankarna experimenterat med spörsmålet: Ja, om jag
nu gjorde det. — Hur skulle jag känna det om jag
kastade över bord vilja och självbehärskning och min gamla
tro?

Det var bara den tanken, som hade jagat en skälvande
vällustig rysning igenom henne: Var clet livet bättre än
hennes eget?

För det hade hon ju inte känt sig nöjd med den
aftonen. — Hon hade igen suttit och sett på hur andra
dansat — vinet hade hon druckit av och musiken hade väsnats
omkring henne, och hon hade suttit och känt den bittra
ensamheten av att vara ung och inte kunna dansa med och
inte kunna tala de andra ungas språk och inte kunna
skratta deras skratt — men hon hade försökt att småle och
prata och se ut som om hon haft roligt — än en gång.
Och medan hon gick hem i den iskalla vårnatten visste
hon att hon skulle vara i Kampens skola och vikariera
klockan åtta följande morgon. Och hon arbetade på sin
stora tavla där utifrån — och det var allt lika dött och
tungt, hur hon än slet och jäktade under dessa timmar,
tills hon måste hem och läsa matematik med sina
privatelever. — Ja, hon hade slitit den tiden så hon ibland känt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:30:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jennysv/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free