Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon gick samman med lionom i den vårliga
strömmande blåsten, som svalkade hennes kropp likt ett bad,
och hon kände det som om hennes lekamen varit ett
kyligt, friskt och saftfyllt blad. Och hon längtade efter att
ge det åt honom.
De sade varandra farväl för sista gången i hennes
mörka portgång. Och de ville inte släppa varandra.
»Å, Jenny! Om jag ändå kunde bli hos dig i natt!»
»Helge!» Hon pressade sig intill honom. »Du kan.»
Han tog våldsamt om henne. Om hennes höfter och
hennes skuldror. Men hon kom att skälva till i detsamma,
som hon hade sagt det. Hon visste inte själv, varför hon
blivit rädd — hon ville inte bli det. Hon ångrade i
samma nu, att hon gjort en rörelse, som om hon velat ur hans
famntag. Men då hade han redan släppt henne.
»Nej, nej. Jag vet ju det är omöjligt.»
»Jag vill det så gärna», viskade hon ödmjukt.
»Ja, ja.» Han kysste henne. »Jag’vet att du — men
jag vet att jag inte bör.»
Å, tack, Jenny! Tack för allting! Å, Jenny, Jenny
— tack för att du håller av mig! Godnatt, du! Och tack
och tack!»
Tårarna runnö kalla ned för hennes kinder, då hon låg
i sin säng. Och hon försökte säga till sig själv att det var
meningslöst att gråta på det sättet — alldeles som om
något skulle vara förbi.
9—203336. Undset, Jtnny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
