- Project Runeberg -  Jenny /
159

(1920) [MARC] [MARC] Author: Sigrid Undset Translator: Sigrid Elmblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

159

Hon ville skaka av sig’ den tunga, kväljande
olust-känslan, som fick makt mecl henne var gång, som hon var
i hans hem.

Allting var så olidligt där. Ända från första kvällen
som hon blivit bjuden dit strax efter Helges officiella
ankomst. Då fru Gram hade presenterat henne för sin man
— att stå där och spela komedi, medan Helge stod och
såg på och visste att de narrat hans mor, det hade plågat
henne så förfärligt. Och så, det som var ändå värre. Hon
hade blivit ensam med Gram ett ögonblick; då hade han
nämnt att han varit vid hennes dörr den där
eftermiddagen och att hon inte varit hemma. »Nej, jag var inte
på ateljén den dagen», hade hon svarat och blivit
blodröd i detsamma. Då liade han sett så besynnerligt
förbluffad på henne att hon sagt — Gud vet varför det
plötsligt plumsat ur henne: »Jo, jag var för resten hemma.
Men jag kunde inte öppna, för det var någon hos mig.»

Gram hade smålett och sagt: »Ja, jag hörde ju mycket
väl att det var någon inne på ateljén.» Och så hade
hon i sin förvirring talat om att det var Helge, och att
han varit de där dagarna i staden inkognito.

»Kära Jenny», hade Gram sagt och hon hade sett att
lian var missnöjd. »Det hade ni inte behövt dölja för mig.
Jag skulle sannerligen ha lämnat er i fred. Ja ja. —
Men jag kan inte neka till, att det ändå skulle ha glatt
mig mycket om Helge velat hälsa på mig.»

Hon hade inte funnit något att säga härtill.

»Nej, nej. Jag skall väl ta mig i akt då, så inte Helge
får veta att jag känner till det.»

Det hade nu inte alls varit hennes mening att dölja
för Helge att hon talat om detta för hans far. Men nu
hade hon inte kommit till att säga det, rädd för att han
inte skulle tycka om det. Och hon blev utpinad och
nervös av att gå bland allt detta, som den ena inte skulle
veta och den andra inte skulle veta.

Hemma visste de heller inte något. Men det var på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:30:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jennysv/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free