Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
»Åh ja, Jenny. Det är inte bara mors fel heller. Jag
kan känna med henne. Alla människor föredrar far, och
det är ju naturligt — jag gör det i grunden jag med. Men
just därför förstår jag att hon har blivit som hon är. Hon
vill ju vara den främsta överallt, ser du. Och hon är det
för ingen. Stackars mor!»
»Ja, stackars hon!» sade Jenny. Men hennes hjärta
var iskallt för fru Gram.
Luften var tung av doft, löv och blomster medan de
sneddade genom Studenterlunden. I sommarnattens bleka
skymning tisslade och tasslade det på bänkarna inne
mellan träden.
Deras ensamma steg genljödo på de ensamma
affärsgatorna där de höga husen sovo med blå spegling i de stora
blanka rutorna.
»Får jag gå med upp?» viskade han framför hennes
port.
»Jag är trött du», sade Jenny svagt.
»Jag ville så gärna få sitta lite hos dig — tycker du
inte att vi behöver att få vara lite ensamma med
varandra?»
Hon sade inte mer emot, men började att gå före honom
upp för de fem trapporna.
Natten låg blå över deras huvuden mot takets stora
snedfönster. Jenny tände den sjuarmade staken på
skrivbordet, tog en cigarrett och höll den mot ljuset.
»Vill du röka, Helge?»
»Tack!» Han tog cigarretten från hennes läppar.
»Det är på det viset», sade han plötsligt, »att det var
en gång något med far och — en dam. Jag var tolv år
då. Jag vet ju inte hur långt det hade gått. Men mor
— nåja, det var en bedrövlig tid. Det var bara för vår
skull, som de fortforo att hålla samman — det har far
själv sagt en gång. Vår Herre skall veta att jag tackar
honom inte för det. Mor är då i alla fall ärlig och till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
