Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
under riddarnas och jungfrurnas mantlar. Ja, själva
färgsammansättningen av bladen till Hukabalvisan med det
gyllene och rödvioletta, hon kände igen det från en
bestämd mässbok i San Marcobiblioteket. Och hur underligt
visornas grovhuggna, fastformade vers stod där, präntad
med klosterlatinets sirliga typer. I några av de stora
hel-sidesteckningarna var formen och kompositionen i barock,
tagna direkt efter romerska altartavlor. — Grenklang av
allt vad hon sett och levat sig in i och älskat, det var Gert
Grams ungdomsmelodi — ingen ton som var hans egen
kunde hon finna, men eko av många toner — det var bara
det att detta eko återgav allt med en egen vek, melankolisk
klang.
»Du tycker inte riktigt om det», sade han och smålog
litet. »Nej, jag ser att du inte gör det.»
»Jo, det gör jag. Det är så mycket vackert och fint
i det. Du vet —» hon sökte litet efter orden — »det
verkar lite främmande på oss, som har sett samma ämnen
behandlade på annat sätt — och så bra att vi inte kan
tänka oss det annorlunda.»
Han satt mitt emot henne, med hakan stödd i handen.
Efter ett litet tag såg han upp och det skar henne i hjärtat
att möta hans blick.
»Jag hade dem för resten själv i minnet som bättre»,
sade han och försökte att småle. »Som jag sagt dig har
jag inte haft den här portföljen framme på många år.»
»Jag har aldrig riktigt förstått», sade hon om en stund
avledande, »att du har känt dig så tilltalad av den där
— senrenässansen och barocken.»
»Det vore inte rimligt, lilla Jenny, att du skulle
kunna förstå det.» Han såg in i hennes ansikte med ett
underligt sjukt leende. »Ser du — det var ju nog en tid,
som jag trodde på min egen begåvning på sätt och vis.
Men aldrig så obetingat att där inte fanns ett visst litet
aggande tvivel kvar. Inte på att jag inte hade förmåga
att hinna fram till att ge uttryck åt vad jag ville — men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
