- Project Runeberg -  Jenny /
183

(1920) [MARC] [MARC] Author: Sigrid Undset Translator: Sigrid Elmblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

183

»Kom hit!» Han. ledde henne bort till soffan och
satte sig ned med henne. »Jag vill fråga dig om en sak.

Älskar du mig, Jenny?»

»Det vet du?» sade hon snabbt och skyggt.

Han tog hennes kalla hand i bägge sina:

»Jag vet att du har gjort det en tid.

Gud skall veta att jag aldrig förstod varför. Men
jag visste att det var sant, när du sade det. Hela ditt väsen
mot mig var kärlek och godhet och glädje. Men jag har
alltid fruktat att det skulle komma en dag, då du inte
längre älskade mig.»

Hon såg upp i hans vita ansikte.

»Jag håller så förfärligt mycket av dig Helge.»

»Jag vet nog det.» Han smålog flyktigt. »Jag vet väl
att du inte är av det slaget, som blir kall med ens mot
någon som du har älskat. Jag vet att du inte vill göra mig
ont — du kommer att lida av det själv, när du inte älskar
mig mera.

Jag håller så gränslöst mycket av dig, ser du.»

Han böjde sig ned i gråt. Och hon drog honom till

sig.

»Helge! Gossen min — kära, kära gossen min.»

Han lyfte huvudet och sköt henne sakta ifrån sig.

»Jenny — den där gången i Rom — jag kunde ha tagit
dig då. Du ville bli min — helt min. Du var fullkomligt
villig — det fanns inte något tvivel i din själ på att det
var lyckan att vi två levde samman. Jag var inte så säker
— det var väl därför jag inte vågade.

Och sedan här hemma. Jag längtade så gränslöst. Jag
ville ha dig helt för jag var så rädd att mista dig en dag.
Men jag märkte att du vek alltid undan när du förstod
att —• begäret — vaknade inom mig.»

Hon såg förfärad upp på honom. Det var så. Hon hade
inte velat kännas vid det — men han sade sant.

»Om jag bad dig nu. Nu strax. Ville du?»

Jenny rörde läpparna. Så sade hon snabbt och fast:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:30:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jennysv/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free