Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
har varit ett helvete — så använder jag inte för starka
ord. Och när jag ändå på sätt och vis har härdat ut med
det, så kommer det sig delvis därav att jag har gått ut
från det att Rebeckas kärlek till en viss grad har urskuldat
henne. Jag vet att hon känner en låg och simpel glädje
över sin makt att pina och förödmjuka mig —
svartsjuka, förbittring — det är den karikatyr som en besviken
kärlek förvandlats till. Förstår du inte att mitt
rättfär-dighetsbehov erfar ett slags tillfredsställelse av det — att
det finns en orsak till min olycka. Jag svek henne, då
jag tog emot hennes kärlek utan vilja att ge henne en hel
kärlek tillbaka — med den hemliga beräkningen att jag
kunde ge henne några smulor — kärlekens småmynt
tillbaka, då hon bjöd mig det bästa av sig själv —
Men straffar livet så obarmhärtigt varje försyndelse
mot kärlekens helgedom så är det för mig beviset för att
den är livets allra heligaste — och att den som är trogen
mot sin egen kärlekslängtan skall livet belöna med den
renaste och skönaste salighet.
Jag har nämnt för dig en gång att det var en kvinna,
som jag lärde att älska, då det var för sent. Hon hade
hållit av mig från det vi voro ibarn — utan att jag såg det
eller brydde mig om att se det. Då hon hörde att jag var
gift, tog hon en man, som svor på att hon skulle rädda och
upprätta honom, om hon gifte sig med honom. Ja, jag
vet att du ringaktar sådana slags räddningsförsök. Men
jag säger dig, barn, du kan inte döma om det förrän du
har sett den som du älskar i en annans armar, känt ditt
eget liv värdelöst och hört en vilsefaren själ tigga om detta
värdelösa liv till sin frälsning.
Nå, Hel ene blev olycklig och jag blev det också. Och
vi träffade varandra och förstod varandra och det kom
till förklaring emellan oss. Det blev inte till vad människor
mena med lycka — och ändå. Yi voro bägge bundna med
band, som vi inte vågade bryta. Och jag tillstår att
alltefter som mitt hopp om att en gång kunna få henne till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
