Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Det är inte så lätt att komma hemifrån förstår du»,
viskade hon bedjande.
Han böjde huvudet under hennes många ord. Då hon
kom fram till honom, drog han henne till sig så att hennes
ansikte vilade mot hans skuldra.
Hon kunde inte ljuga, stackarn — inte så väl att han
en enda barmhärtig sekund trodde det. Den korta, korta
tiden i vintras — de första blågröna vårkvällarna — då
hade hon alltid kunnat vara hemifrån.
»Det är tråkigt för oss, Gert. Men det är så svårt nu
när jag bor hemma kan du väl förstå. Och jag måste ju
det, både för att mamma behöver pengarna och för att jag
måste hjälpa henne. Du höll ju med mig om det att det
var riktigast att jag flyttade hem.»
Gert nickade. De hade satt sig i soffan tätt intill
varandra. Jennys huvud låg mot hans bröst så att han inte
kunde se hennes ansikte.
»Du, jag var på Bygdö i dag, Gert. Jag gick där vi
voro tillsammans sist. Vi far ditut tillsammans snart igen
— vill du inte — ska vi göra det i övermorgon om vädret
håller sig? Och så hittar jag väl på något att säga
därhemma, så vi kan få vara tillsammans hela kvällen —
vill du? Du är visst ledsen för att jag måste gå strax igen
— är du inte?»
»Kära Jenny min, har jag inte sagt dig det tusen
gånger —» och hon hörde på hans stämma att han satt
där igen med sitt sorgmodiga leende, »att jag är dig tacksam
för varenda sekund av din tid, som du skänker din vän».
»Du får inte säga så, Gert!» bad hon plågad.
»Varför får jag inte säga så, när det är fallet. Min
älskade lilla flicka, tror du någonsin att jag glömmer, att
allt vad du har givit mig det har varit en furstlig nåd,
som jag aldrig kommer att förstå att du kunde ge mig.»
»Gert — i vintras, då jag förstod hur mycket du höll
av mig — och på vad sätt — sade jag till mig själv att
det måste bli slut. Och så förstod jag att jag inte kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
