Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
När Ingeborg och Bodil kommo från en bal, satt
modern upprätt i sängen och frågade och lyssnade och
skrattade — röd om kinderna och ung i lampskenet. De kunde
alltid säga modern sanningen ty den var munter och
skratt-väckande. Kanske gömde de unnan en och annan liten
detalj, som var så lustig, att de ville ha den för sig själva.
Men vad gjorde det, ty deras leende var uppriktigt.
Jenny kysste modern och sade godnatt. I förmaket
kom hon till att draga ner en fotografi. Hon tog upp
den och visste i mörkret vad det var för en. Det var en
bror till hennes riktiga far, med sin hustru och sina små
flickor. Han hade bott i Amerika och hon hade aldrig
sett honom, och han var död, och porträttet stod där, och
ingen tänkte på det, och hon torkade dammet av det var
dag och såg inte på det och det var som en av de andra
prydnadssakerna.
Hon gick in i sitt lilla rum och började att taga ner
håret. ’
Ljugit för sin mor hade lion alltid. För när skulle hon
ha kunnat vara ärlig utan att göra modern sorg — till
ingen nytta?
Aldrig hade modern kunnat förstå henne. Hon hade
haft lycka och sorg från det hon var helt ung — varit
lycklig med Jennys far och sörjt över hans död och levat
vidare för sitt barn och varit till freds. Och så hade hon
mött Nils Berner och han hade fyllt hennes tillvaro med
ny lycka och ny sorg. Och så levde hon återigen för
barnen. Det var moderskapets lycka — barnen, det var en
tomhet som handgripligt blivit utfylld, en lycka som var
köpt med för reellt lidande, som hade varit alltför
lekamligt liten och mjuk att hålla i sin famn för att kunna
betvivlas. Ja, sitt barn måste det kännas gott att få älska.
Den kärleken var så given av naturen att det var ingenting
att grubbla över. En mor tvivlade inte på att hon älskade
sitt barn, inte på att hon ville dess bästa och handlade till
dess väl, inte på att det höll av henne tillbaka. Och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
