Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Två guardiarer i sina slängkappor passerade dem.
Eljest fanns det inte ett liv på den ödsliga platsen. Vattnet
i springbrunnen plaskade framför Spanska trappan som
låg vit i månljuset med planteringarnas evigt gröna
buskar svarta och silverblänkande omkring.
Jenny sade plötsligt hårt och hånfullt:
»Jag vet att du menar väl, Gunnar. Det är vackert
av dig att du försöker passa på mig. Men det tjänar
ingenting till.»
Han gick och teg ett slag.
»Nej, om du inte’ själv vill», sade han om en stund.
»Vill», härmade hon.
»Ja, jag sade vill.»
Jenny andades kort och häftigt, som ville hon svara
— men så besinnade hon sig. Vämjelsen vaknade hos
henne — halvfull var hon, det visste hon gott själv. Det
felades bara att hon skulle ge sig till att skrika — jämra
sig, förklara, tjuta och gråta kanske — full. Inför
Gunnar. — Hon bet ihop munnen över orden.
De voro framme vid deras port. Heggen låste upp,
tände en vaxsticka och började att lysa dem uppför den
ändlösa mörka stentrappan.
Deras två små rum lågo ensamma i en entresolvåning
vid trappans slut. Förbi dörrarna löpte en liten gång som
slutade med en marmortrappa upp till husets flata tak.
Kommen till sin dörr räckte hon handen åt honom.
»Godnatt då, Gunnar — tack för i kväll!» sade hon
lågt.
»Tack själv! Sov gott!»
»Likaledes!»
Han öppnade fönstret inne hos sig. Mitt emot sken
månen på en ockergul mur med stängda fönsterluckor och
svarta järnbalkonger. Pincio reste sin höjd bakom med
vasst blänkande mörka lösvmassor mot den månblå
himlen. Nedanför låga gamla mossgrodda tak — där husets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
