- Project Runeberg -  Jenny /
312

(1920) [MARC] [MARC] Author: Sigrid Undset Translator: Sigrid Elmblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

312

Colosseum och upp till gatan stod han och såg över till
henne.

Och sittande på huk fortfor hon att prata med
kvinnan och barnet. Då hon såg upp igen hade han gått —
men hon väntade en lång stund efter det hans gråa hatt
och röck hade försvunnit.

Då nästan sprang hon hemåt — genom bakgator och
gränder, rädd för vartenda hörn som hon vek om att han
skulle stå där på lur.

Längst upp på baksidan av Pincio hamnade hon, och
där åt hon kväll på en trattoria, där hon aldrig hade varit
förut.

Då hon hade suttit och druckit ett par klunkar av
vinet blev hon lugnare.

Om hon nu träffade Helge och han tilltalade henne —
så var det naturligtvis pinsamt. /Det var självklart att
hon helst ville undgå det. Men om det föll sig så, så var
det ju inte något att vara så meningslöst rädd för.
De två voro ju färdiga med varandra. Det som hade skett
sedan de skilts åt ägde han inte någon rätt att kräva
räkenskap för av henne. Om han gjorde det — var det utan
all rätt. Vad han än visste — vad han än kunde säga —
hon visste ju själv vad hon hade gjort. Sig själv hade hon
nödgats stå till räkenskap för — och vad var allt annat
mot det.

Behövde hon vara rädd för någon människa hon? —
Ingen kunde göra henne något värre än vad hon gjort sig
själv.

Men det hade varit en ond dag, det hade det. En av de
dagar då hon inte kände sig nykter. Nu var det bättre.

Mien hon hade inte väl kommit ut på gatan igen
förrän den där vettlösa förtvivlade rädslan föll över henne
på nytt. Och den jagade henne, så hon gick stormande fort
utan att hon visste av det och hon knöt sina händer och
talade halvhögt för sig själv.

En gång slet hon handskarna av sig för att hon var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:30:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jennysv/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free