- Project Runeberg -  Jenny /
319

(1920) [MARC] [MARC] Author: Sigrid Undset Translator: Sigrid Elmblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

319

Jenny teg fortfarande.

»Är du kär i honom?» frågade Helge igen.

i»Ja, men jag vill inte gifta mig med honom.»

»På det sättet», sade han hårt.

»Nej.» Hon smålog flyktigt. Och trött och uppgiven
sänkte hon huvudet. Jag orkar inte med något förhållande
till någon — nu mera. Jag orkar ingenting. Jag skulle
önska att du ville gå, Helge.»

Men han blev sittande.

»Jag kan inte fatta att allt skulle vara förbi. Jag
trodde det aldrig och nu då jag ser dig.

Jag har tänkt och tänkt att det var nog min egen skuld
— jag var så försagd, visste aldrig vad som var det rätta.
Det kunde ha varit annorlunda. — Jag har tänkt på den
sista aftonen, som jag var tillsammans med dig i Rom.
Jag har alltid tyckt att det ögonblicket måste komma
tillbaka. För jag gick den gången därför att jag trodde
det var riktigast av mig. — Då kan jag väl inte ha mist
dig för det.

Den gången» — han såg ned — »hade jag aldrig rört
en kvinna ännu. — Jag hade blivit skrämd av det som
jag såg hemma. — Drömmar och fantasier — det var ett
rent helvete ibland — men alltid var rädslan starkast.

Åh! Nu är jag tjugunio år du. Och ingenting vackert
och lyckligt har jag upplevat utom den korta våren med
dig. Kan du inte förstå att jag aldrig har kunnat släppa
tanken på dig —?

Begriper du inte hur jag älskar dig — den enda lycka
som jag vetat om? Jag kan inte släppa dig — nu kan
jag inte.»

Hon hade rest sig skälvande, och han reste sig han
också. Hon vek ovillkorligen några steg tillbaka.

»Helge — det har varit en annan.»

Han stod stilla och såg på henne.

»iSåå — har det varit en annan, du. — Det kunde ha
varit jag — och så blev det en annan. — Ja, men jag vill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:30:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jennysv/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free