- Project Runeberg -  Jenny /
320

(1920) [MARC] [MARC] Author: Sigrid Undset Translator: Sigrid Elmblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

320

ha dig — jag bryr mig inte om det — nu vill jag ha
dig för du har lovat mig det en gång».

Då hon förskrämd sökte glida förbi honom drog han
henne våldsamt till sig.

Det var som om det tagit några ögonblick innan
hennes hjärna kom till medvetande om att han kysst hennes
mun. Hon trodde att hon gjorde motstånd, men hon låg
nästan passiv i hans armar.

Hon ville säga att han inte fick — hon ville säga vem
som var den andre. Men hon kunde inte ty då skulle hon
ha sagt att hon haft ett barn. Men då hon tänkte på den
lille kände hon att hon inte förmådde att nämna hans
namn — i sammanhang med detta. Sitt barn måste hon
hålla utanför den undergång, som hon nu visste skulle
komma. — Och hon kände det nästan som ett
ömhetsbevis från den lille döde och det värmde henne och gjorde
henne gott — så att hennes kropp ett ögonblick blev mjuk
och eftergivande i hans armar.

»Du är min–det är min du är, Jenny — ja, ja, ja —»

viskade Helge ned över henne.

Hon såg ett ögonblick upp i hans ansikte — så slet
hon sig lös ifrån honom och rusade mot dörren. Hon
ropade i det samma högt på Gunnar.

Han var efter henne och tog henne på nytt.

»Han får dig inte — du är min, min —»

De brottades utan ord nere vid dörren. För Jenny
syntes det som om alltsammans kom an på om hon kunde
få upp den och komma in i Gunnars rum. Och allt efter
som hon kände Helges kropp mot sin, hetare och starkare
än hennes egen, och han höll henne fast med armar och
knän, så var det som det skulle så vara att hon måste ge
sig hän. Och till sist kastade hon sig godvilligt i hans
armar.

I gryningen medan han gick och klädde på sig kom
han varje ögonblick fram till hennes säng och kysste
henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:30:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jennysv/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free