Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig det, Heggen. Du vet det, kan du inte säga mig, vad
du vet?»
Han hade inte svarat.
»Det var en annan. Hon sade det själv. Vem var
det? Var det du?»
»Nej!»
»Vet du vem det var? —
».Ta, men jag vill inte säga det. Det tjänar
ingenting till att du frågar, Gram.»
»Ja, men jag blir galen, Heggen — jag blir galen av
det, om du inte kan förklara för mig.»
»Du har ingen rätt till att känna Jennys
hemligheter.»
»Men varför gjorde hon det då? För min skull —
för hans skull — för din skull?»
»Nej. Hon gjorde det för sin egen skull.»
Så hade han bett Gram gå. Nu hade han rest. De
hade inte sett varandra mera.
Det var uppe i Borgheserträdgården, som Gram hade
kommit fram till honom. Ett par dagar efter
begravningen. Han hade suttit där i solskenet. Han var så
trött. Det var han som hade fått lov att ordna med
alltsammans och ge nödiga förklaringar åt alla håll — i
anledning av undersökningarna om självmordet -— och med
begravningen — till fru Berner hade han skrivit att
hennes dotter plötsligt dött av hjärtslag. Men det hade
varit något i allt detta som hade gjort honom gott. Det
att ingen visste hans sorg. Det, att den stora
förklaringen, som han visste var den sanna — den gömde han
för sig själv. Det hade sänkt hans sorg så oändligt djupt
ned i honom själv. Nu kom han aldrig till att säga den
till någon människa. Den var ensamt hans. Och den
skulle vara den innersta kärnan i hans själ i alla tider.
Den skulle färga hans väsen och färgas av det. Den
skulle styra hans liv — och styras av det — skifta färg
och form med det, men aldrig plånas ut. Var timme på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
