Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ett barns leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitter och styr — gamla ögon se alltid längre än
unga.”
Flickan under trädet spratt upp vid dessa ord,
tog sitt arbete, skyndade ner i trädgården och inneslöt
sig i en tät syrenhäck, hvars blommor redan togo
afsked af sommaren.
”Hvad springer den stackars flickan efter?”
mumlade stämman i fönstret, ”bara hon hör talas om
manfolk, jagar hon af, liksom fåret för vargen — så
bruka Gudnås, inte våra Stockholmsdamer annars
göra — — dumt om vi skulle få främmande just nu
då far är borta — de välsignade socknebuden!”
Hon, som talat och hvilken icke var någon
mindre person än fru prostinnan sjelf, visade sig nu
på gården, lade händerna öfver ögonen och skådade
åt stranden, hvarvid båten i detsamma lade till och
landsatte en herre, hvilken med raska steg närmade
sig prestgården.
Prostinnan gick emot honom och de helsade på
hvarandra, liksom gamla bekanta.
”Hur är det med Anna?” frågade han, efter
att förut pligtskyldigast hafva gjort sig underrättad
om prostens och prostinnans helsotillstånd.
”Så der temmeligen, herr häradshöfding,” svarade
prostinnan, ”ibland bättre och ibland sämre.”
”Herre min Gud, är hon sjuk! det har jag inte
vetat af,” utropade den främmande.
”Tag då inte så hett vid sig, bäste herr
häradshöfding,” tröstade prostinnan, ”det är väl inte
så farligt heller — Gud vet hvad det går åt våra
unga flickor nu för tiden, men aldrig äro de rätt
friska af sig och gammalt folk kan rigtigt skämma
ut dem i den vägen.”
”Hon är väl inte borta, fru prostinna?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
