Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
— Och strax därpå hörde de, hur biskopinnan
tog upp Vår Gud är oss en väldig borg, så de
var säkra på, att det varit någe uppträde. Arma
barn, vad du ställer till. Nästa gång tar de väl
mig också, som är skulden till alltihop.
Förtvivlan fyllde den gamlas ögon. Ingen
kunde misstaga sig på dess verklighet, ehuru
den steg ur dimma och dårskap.
Ingår stod inte ut längre.
— Jag ska be Allan komma in och säga
godnatt, sade hon hastigt. Sov så gott, mor.
Hon stängde dörren om moderns försäkringar,
att hon inte skulle sova en blund, och var så
vit, när hon kom ut till Allan, att han för ett
ögonblick rycktes ur sig själv.
— Är du nu ledsen igen, mor?
Ingår svarade inte strax. Hon sjönk ner på
närmaste stol.
— Jag tänker på, sade hon, att det sägs,
att krig behövs för att rycka upp oss ur vår
försoffning och välmåga. Och jag undrar, om
de, som säger så, känt några riktigt bittra och
hjärtslitande sorger?
— Menar du gumman? frågade Allan. Men
man skulle också kunna använda henne till att
bevisa, att kriget har sina goda sidor, som
Ar-vander säger, svarade han. För hade det inte
varit tusen gånger bättre för gumman att stupa
i ett bajonettanfall!
— Arvander? Det låg förvåning i Ingars
stämma, men också oro.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
