Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
niskan fattar och förlåter, mindre i dag än för
årtusenden sedan.
Arvander skulle inte, om man velat ge honom
aldrig det, vågat blotta Allans ansikte, men modern
gjorde det lugnt. Hans ansikte bar denna min
av överseende, han kunde få, när han, vilket
inte så sällan hände, visste något bättre än mor,
men den var inte pojkaktig utan erfaren, vänligt
medlidsam och likgiltig. Hans småleende var
skilt från de efterlevande genom djupa, långa
ensamma vägar. Hur fjärran var han nu!
Arvander grät och bölade, han var så ovan.
Han hade glömt, att han tillhörde den generation,
som var så mycket äldre än den näst
föregående. Han ville begripa, han tyckte det var
hans rättighet, och han började med något försök
till utläggning.
— Ack, kandidaten, avbröt Ingår, vad tjänar
det till?
— Jag tycker jag vill förstå — —
— Ja> Ja& tror väl. Är det inte bäst, att
kandidaten går nu, ni blir bara så upprörd. Jag
stannar ännu litet.
Arvander torkade sig i ögonen.
— Jag ska försöka göra det, sade han.
— Göra vad?
Ingår hade glömt M. O.
Hon blev stående ensam vid Allans
huvudgärd.
16. — Släkten ferneploogs framgång. 241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
